INKLUDERING ÄR INTE ETT RUM

Charlotte Ahlström © Foto: Erik Amkoff / UR
Charlotte Ahlström © Foto: Erik Amkoff / UR

Jag är glad att man börjat uppmärksamma nyanlända elever på en sådan bred front. Man skulle kunna säga bättre sent än aldrig. Det är ju inte så att det är ett nytt fenomen på något sätt. Förhoppningsvis är vi mer mottagliga och redo för att verkligen på allvar se till att denna grupp elever faktiskt får ett bra mottagande och bemötande och att det inte enbart beror på individuella insatser utan följer en nationell plan och ett medvetet förhållningssätt.

Det är oftast inga lätta frågor och sällan fungerar ”quickfix” när man arbetar med människor – i alla fall inte utifrån ett långsiktigt perspektiv. Det finns många människor som gör ett fantastiskt arbete för att se till att nyanlända barn och ungdomar känner sig väl omhändertagna och får en bra utbildning. Det finns kommuner som kommit långt i ett arbete med helhetsperspektiv och som aktivt tar ansvar och det finns kommuner som ej ännu ens börjat. Vissa har stor erfarenhet av att planera för utbildning, socialt arbete mm och vissa har knappt någon. Det ska inte vara så att man har olika förutsättningar att lyckas i sitt nya land beroende på var man råkar hamna. Därför behövs en nationell samling, tydliga riktlinjer där viljeriktningen inte går att missta sig på. Det behövs ett kollegialt lärande utan dess like, för kunskapen finns därute – liksom erfarenheten.

Det gäller att ta till vara denna och lyfta upp den kunskapen till ”där man bestämmer”. Men mer än något annat behövs, tror jag, en rejäl tankevända kring hur vi faktiskt på riktigt tänker kring nyanlända elever. På alla plan.

Utforska våra egna fördomar, farhågor och rädslor och vara ärliga när vi inventerar våra kunskaper, vårt intresse mm. Jag pratar om attityd. Det där oerhört svåra som enligt alla som försöker sig på att marknadsföra en ny produkt så väl känner till. Attityd är svårförändrat. Men, inte omöjligt. Det vet jag. Man måste bara få egen kunskap på ett område man är osäker på.

Lärare och andra som skall möta nyanlända elever behöver få kunskap både i hur man på bästa sätt kan undervisa och i vad det innebär att vara nyanländ. Både som förälder och barn/ungdom. Om vi på riktigt vill lyckas med inkludering så handlar det inte om hur vi ser på de familjer vi möter i skolans värld utan hur vi ser på invandring och invandrare i allmänhet. Attityd.

Ser vi bara det positiva eller bara det negativa? Jag personligen hoppas att vi kan se både och. Inte blunda för problemen eller utmaningarna och våga prata om dem och göra något åt dem, ha en plan, samtidigt som vi tar vara på möjligheterna. Detta på alla nivåer i samhället.

Jag har jobbat med nyanlända barn och deras familjer i sju år. Jag är själv gift med en invandrare. Möjligheterna i kulturmöten är oändliga. De sju åren har varit de bästa i min 15 åriga lärarkarriär. Inkludering är inte ett rum. Att tro att alla passar in i samma mall är inte inkludering. Att tro att bara för att man placerar elever som nyss kommit till Sverige i en ”vanlig klass” så har man inkluderat dem är naivt, eftersom inkludering handlar om att se individen och individens förutsättningar.

Inkludering handlar om att alla barn och ungdomar utifrån sina förutsättningar ges chansen och stödet att nå samma mål. I skolans värld de nationella målen men också de sociala mål som motsvarar de krav samhället ställer på en individ. Inkluderar gör vi i tanken och känslan. Finns tanken och känslan där, finns en mängd lösningar och förutsättningar att utgå från individens behov, att se hela individen och skapa de bästa förutsättningarna  för lärande och personlig utveckling, trygghet och känsla av mening och tillhörighet. Och det är inte bara snack utan beprövad erfarenhet. Inkludering finns i våra hjärtan. Punkt.

Charlotte Ahlström

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>