ATT MÅLA EN KULISS – ATT BYGGA EN PLATTFORM

Terese Cannehag Berglund © Foto: Erik Amkoff / UR
Terese Cannehag Berglund © Foto: Erik Amkoff / UR

Det var med skräckblandad förtjusning jag närmade mig TV-huset häromdagen. Gjorde ett impulsköp av ny tröja i köpcentrumet i närheten, som om det skulle få mig att bli säkrare på mitt tilltag.

Trots att jag känner mig väldigt trygg i mitt pedagogiska uppdrag och också känner mig stabil i det vi brukar kalla vår ”inre kompass” så kändes det ganska otäckt att överlämna kontrollen till andra att återge en bild av mig. En bild av mig som pedagog och som människa. Det är lätt att känna sig liten. Det är lätt att tvivla på sin egen förmåga och att tveka inför möjligheten att få säga vad man tycker i en viktig fråga. Ändå är det också det vi som pedagoger nästan dagligdags utsätter våra elever för i samtal och diskussioner i klassrummet. Det tål att tänkas på… Min nervositet åkte som en slags berg-och-dalbana den där eftermiddagen i väntan på att komma in i strålkastarljuset.

Min avsikt var att delge min syn på hur jag använder skönlitteraturen som bas för etiska samtal med elever. Att via min stora kärlek till böckernas värld ge tillfällen för mig och mina elever att stöta och blöta våra värderingar, åsikter och fördomar. Att med hjälp av karaktärer i böckerna få chans att utveckla vårt sinne för inlevelse och förståelse och därmed utveckla den viktiga empatiska förmåga som är basen för den värdegrund skolan ska stå på. Att via karaktärerna också visa på den mångfald som finns. Att livet kan levas på så många olika sätt är en viktig del av min undervisning eftersom skolan jag arbetar på har ett så extremt homogent elevunderlag, och för den delen även en hyfsat homogen personalgrupp. Böckerna är mitt hjälpmedel att måla upp en kuliss för eleverna när vi reser i tid och rum och besöker platser vi annars inte kan nå. Böckerna är byggstenarna till den plattform på vilken vi kan testa hur det skulle kunna vara om det var vi som var karaktärerna i boken.

Gick min tanke igenom? Jag är inte så säker på det. När lamporna hade släcks, myggan plockats bort och vi pustade ut över ett glas vatten i studion så mindes jag knappt vad jag sagt. Men kanske var det också för att jag var så otroligt fokuserad på vad framför allt min samtalspartner Ola Lindgren sa. Och på vilka intryck de olika inslagen gjorde på mig. Någonstans är ju också det som hela programmet går ut på. Att väcka tankar, idéer och nya frågeställningar med hjälp av andras erfarenheter. Jag blev väldigt glad över de högstadielärare som lyckats skapa en arena för alla elever att uttrycka sig skriftligt samt att systematisera den viktiga återkoppling individen behöver för att utveckla och nyansera sitt språk. Jag tar med mig samtal med Ola som inte bara berör toleransfrågor utan också elevens val, schemaläggning och annat vi hann samtala kring.

Jag tar med mig känslan av att utmana min ”comfort zone” och att vara nöjd över mig själv för det.

Terese Cannehag Berglund

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>