SKOLAN KAN BIDRA TILL MÅNGA BERÄTTELSER OM KÖN

Lotta Björkman © Foto: Privat
Lotta Björkman © Foto: Privat

Single stories om könsmönster i skolan

Hur gestaltar skolan genus, hur bidrar skolan till att skapa könsmönster och vad kan skolan göra för att motverka dessa? Dessa stora, intressanta och svåra frågor fick jag i den intervju som jag nyligen gjorde i TV-husets stora, mörka och väldigt tysta studio. Vad är ens könsmönster och går det ens att se hur de uppstår tänker jag? Vi och hela samhället är ju så insnärjda och indränkta i förväntningar, föreställningar och krav kopplade till något så, faktiskt, banalt som vad vi har för fysiska genitalier. Men jag om någon, som förväntas vara någon slags expert på detta med normkritiska perspektiv och däribland könsnormer, borde väl ha fått syn på något under mina år som lärare och utbildare. Och jo det har jag, en del. Men det är mycket jag inte ser och förstår, fortfarande. Men jag ska här försöka redogöra för de insikter jag gjort på vägen.

Könsmönster finns på så många olika nivåer i en skola. Givetvis handlar det främst om det som gestaltas i och mellan människor. Kroppars positionering, beklädnad, attribut och interaktion är alla marinerade i könsmönster och föreställningar. Men det är ju ofta inget vi ser förrän någon gör ”fel”, normativa könsmönster är osynliga. Det är när en person vi tolkar som kille hänger lite för mycket på ena höften eller är alltför intresserad av syslöjd som de maskulina könsmönstren blir tydliga. Eller när en tjej i fyran pratar och skrattar högt och är superintresserad av dataspel. Tydligast blir dock dessa könsmönster när en person med sin kropp, sina kläder, intressen och attribut gestaltar ”fel” kön i relation till dina biologiska genitalier, då blir det osynliga extremt tydligt. Genom kommentarer, blickar, skällsord och i värsta fall våld. Att bryta mot könsmönstren på ett sätt som kan uppfattas som att du är en transperson* är alltid det som orsakar de allra hårdaste bestraffningarna av brott mot könsmönstren. I form av mobbing och våld, men också genom internaliserat förtryck. Ohälsan hos transungdomar är skyhög. Könsmönster är således väldigt starka och dominerande i skolan (och samhället), trots att de ofta är så osynliga.

Men könsmönster syns också på andra sätt i skolan än i människorna och i de sociala mötena. I undervisningsinnehållet upprepas könsmönster, om och om igen. I bilder, texter och ofta i undervisningsuppgifter så berättar vi det som den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie beskriver som the single story (2009). Hon menar att ”the single story creates stereotypes, and the problem with stereotypes is not that they are untrue, but that they are incomplete. They make one story become the only story (…). The consequence of the single story is this: It robs people of dignity. It makes our recognition of our equal humanity difficult. It emphasizes how we are different rather than how we are similar.” Hon säger vidare att det vi behöver är ”a balance of stories”. När vi i undervisningsinnehållet och metoderna upprepar ensidiga och onyanserade historier om män och kvinnor så befäster vi dessa single stories om och om igen.

Men skolan är också en byggnad, ett kollegium och faktiskt (numera) en marknad. Könsmönster uppstår också genom rummens utformning och placering. Maskulint kodade fysiksalar och feminint kodade slöjdsalar skickar olika signaler och skapar olika slags förväntningar gällande vilka som ska vara där och hur de ska agera. Det finns många forskningsrapporter inom flera olika fält (ex. pedagogik, arkitektur) som kommer till likartade slutsatser. Rum skapar kön. I dessa rum finns vuxna människor, lärare som på olika sätt bär med sig könsmönster på likande sätt som rummen. Den manliga idrottsläraren, sångfröken och den manliga syslöjdsläraren (reaktion någon?) gestaltar med sina kroppar, sina attribut och sitt samspel med rummet och materialen kön och ibland också brott mot könsmönstren. Vidare spelar såklart också bilderna av skolan roll, vad som visas upp i marknadsföring, på öppna hus och mässor. Vilka representerar skolan och på vilka sätt? I dessa sammanhang kan könsmönster skapas eller utmanas. En single story kan upprepas eller flera olika berättelser kan få ta plats gällande könsmönster i skolan.

Förändra könsmönster genom kunskap, reflektion och unusual business

En grundläggande förutsättning för att förändra könsmönster i skolan är kunskap. Kunskap om hur dessa mönster ser ut i samhället och i skolan och vad de får för konsekvenser. Könsmönster i skolan är en kunskapsfråga, inte en tyckafråga. Det finns hur mycket statistik och forskning som helst om könsmönstren i skolan och vad detta får för konsekvenser för lärande, val och tillvaro för de som befinner sig i där. Skolans verksamhet ska enligt samtliga läroplaner bygga på en vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, så även inom detta område. Precis som att didaktisk utveckling kräver utbildning i nya forskningsrön och metoder så kräver denna form av förändring av skolans verksamhet en insikt i den vetenskapliga evidensen inom detta område. Det som idéhistorikern Sven-Eric Liedman beskriver som den ”anekdotiska evidensen” har lika lite plats här som det har inom vilken annan pedagogisk utvecklingsfråga som helst.

Men så är det också som fysikprofessorn Bodil Jönsson har formulerat det, i en av sina många intressanta böcker om detta med kunskapande och tid, ”tankar tar tid” (1999). Alla de könsmönster som vi är insnärjda i tar tid att både upptäcka, förstå och förändra. För att denna förståelse och förändring ska komma till stånd krävs reflektion. Vi människor besitter en unik förmåga till just detta, att ta ett kliv tillbaka och betrakta det som sker i oss och i världen. Med hjälp av den här förmågan kan vi välja att göra annorlunda, på nya sätt än innan så att vi kan vi göra nya, medvetna val i vårt yrkesliv i riktning mot mer balanserade historier. Jonna Lappalainen, doktor i filosofi och lärare och forskare för centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola beskriver förutsättningarna för reflektionen i förändringsarbete på följande sätt: ”För att reflektera måste människan kunna föreställa sig att världen kan vara på ett annat sätt än den är. Om en människa inte kan föreställa sig en annan möjlighet så kan hon inte heller se andra möjligheter” (2009). Av denna anledning behöver vi få tid till att tillsammans och med oss själva öva på denna reflektion, i detta fall gällande rådande könsmönster i skolan.

Men för att förändring ska bli verkstad och inte bara snack funkar det inte om det, trots kunskap och reflektion, fortsätter vara det som verksamhetsutvecklarna Gunilla Edemo och Louise Andersson beskriver som business as usual (2016). Förändring handlar inte bara om kunskap utan om vilja. Därför krävs att skolan som organisation sätter upp tydliga mål för förändringsprocessen och att det till dessa mål kopplas aktioner. Det krävs en tydlig riktning och en stark vilja som får skolledare, medarbetare och barn/elever att ta klivet från ord till handling. Edemo och Andersson menar att ”tankesättet att förändring mest handlar om kunskap kan i själva verket gömma en längtan efter en quick fix där organisationen ska kunna åstadkomma nya bra resultat samtidigt som den slipper förändra organisationskulturer och arbetssätt (…) Den bistra sanningen är att förändring inte kan kombineras med business as usual. Förändring innebär att det måste råda unusual business en tid, innan nya arbetssätt etableras och blir till vanor” (ibid, s.37). Vanor som leder till fler balanserade historier när det gäller könsmönster i skolan.

Ledningen behöver skapa möjliggörande ramar, walk the talk och möta motstånd på ett ödmjukt sätt

En skola har alltid en ledning och denna tänker jag har den allra största möjligheten och ansvaret att utmana könsmönster i en skolas verksamhet. Ledningen tar beslut om fysisk miljö, bemanning, marknadsföring, utbildningsinsatser och policys. Det är ledningen som har ansvaret att möjliggöra arbetet med att förändra könsmönster i skolan, genom främjande ramfaktorer (Lundgren, 1967). Ramfaktorer är de ramar som de ger upphov till och utrymme för olika slags undervisnings- och lärandesituationer. Tiden är exempelvis en sådan ramfaktor. Men också antalet elever, elevgruppens sammansättning, utrustning, lokaler och styrdokument. På ett övergripande plan kan ekonomi, juridik, ideologi och utvärdering också ses som ramar som kan bidra till eller motverka förändring av könsmönster i skolan. Det är dessa ramar som behöver utsättas för unusual business om någon typ av förändring ska komma till stånd och det är också med hjälp av dessa ramar som förutsättningar för kunskapande och reflektion kan bli möjliga.

Det är också ledningen som har det största inflytandet när det gäller att walk the talk. Det vill säga göra det som sägs och leda genom exempel. En skolledare som bara pratar men inte gör blir inte trovärdig och kan aldrig på riktigt skapa förutsättningar för förändring. Det här med att barn gör som vi gör inte som vi säger gäller inte bara barn utan i allra högsta grad medarbetare. Ledningen behöver driva dessa frågor i alla de vardagliga planeringsbesluten, i det årshjul som de arbetar utifrån. Ledningen behöver också efterfråga och förutsätta detta arbete och se till att grytan hålls puttrande. Exempelvis i planeringsprocesser, gruppindelningar, lektionsbesök, pedagogiska samtal, rekryteringssituationer, fortbildningsinsatser, marknadsföringsstrategier, administrativa rutiner och kanske framförallt i sin vardagliga interaktion med barn/elever och medarbetare.

Ledningen behöver avslutningsvis våga och vilja stå kvar när det blåser och ta konsekvenserna när det blir obekvämt eller jobbigt. Att utmana rådande könsmönster i skolan handlar om att utmana makt och om att röra om i grytan, vilket både kan befria och förvirra. Det är sällan en win-win situation för alla vid första anblick (men på sikt, det är jag helt övertygad om). Detta förändringsarbete kan innebära att makt omförhandlas och att personer med informella maktpositioner kan riskera att förlora dessa. Det är också ett arbete som kan skapa otrygghet och rädsla, för könsmönster är trots sina begränsande funktioner något som upplevs tryggt för vissa. Allt detta kombinerat kan bidra till motstånd och egentligen är det inte alls konstigt, särskilt om det är en förändringsprocess som skolan och medarbetarna inte själva valt att gå in i. Att förändras mot sin vilja är det väl ingen som gör utan reaktion. Det intressanta och viktiga är dock vad personer på ledande positioner gör med dessa reaktioner. Min rekommendation är ödmjukhet och att se denna förändring som en lärprocess som kräver alla de pedagogiska skills som skolan vanligtvis arbetar med när den bidrar till utveckling. När människor gör motstånd finns det en anledning till det och ledningen behöver vara intresserad av detta, det är först när människor blir bekräftade i sina upplevelser och ser meningsfullheten i nya idéer som de har möjlighet att ta in nya perspektiv och förändra. När detta väl är i hamn så brukar jag uppleva att förändringen går av bara farten, då ser många potentialen och möjligheterna i det frigörelsearbete som det faktiskt till syvende och sist handlar om. ”Det är som du dragit upp en rullgardin” sa en elev en gång. En annan elev uttryckte det på följande sätt:

Hjärnan kategoriserar allt men vi är inte slavar under normerna. Om vi är medvetna om dem behöver vi inte vara så rädda för att omvärdera. Det är kul att inse hur stor makt vi har över vad vi tar in. Det får oss att känna oss ganska vuxna och det är något gymnasieelever gärna vill.

Jag tror inte bara det är gymnasieelever som vill det.

Lotta Björkman

———

* Transperson är ett paraplybegrepp som tillkommit framför allt för att kunna vara en samlande term i sexualpolitiska frågor. Med transpersoner menas oftast personer som genom sina könsuttryck och/eller könsidentiteter avviker från könsnormen. Det kan till exempel vara transvestiter, transgenderister, dragkings/dragqueens, transsexuella, intergender och intersexuella. Begreppet är inte tvingande; det står var och en fritt att definiera sig som transperson eller ej. En person som inte är transperson kallas cisperson.

——–

Källor

Edemo och Andersson 82016). Feminist från insidan – 101 sätt att påverka en organisation (och överleva det) (Settings)

Jönsson, Bodil (2002). Tio tankar om tid (Brombergs)

Lappalainen, Jonna (2009). I begynnelsen var fantasin: om den reflekterande människan (Södertörns högskola)

Ngozi Adichie, Chimamanda (2009) The danger of a single story (TED)

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>