HUR LEDA
KOLLEKTIVT KUNSKAPANDE?

Jörgen Holmberg. Foto: Lil Trulson/UR
Jörgen Holmberg. Foto: Lil Trulson/UR

Ämnet för programmet upplever jag som väldigt relevant. Skolans styrdokument poängterar att elever ska kunna lära och arbeta tillsammans med andra. Samtidigt lever vi i ett samhälle där digital teknik skapar nya möjligheter till samarbete över tids- och rumsgränser.

I vilken utsträckning och på vilka sätt vi lärare väljer att använda denna teknik påverkas av olika faktorer. Hur bekväma vi känner oss i användningen av ny teknik spelar förstås in, men ännu viktigare är kanske vår syn på hur mänskligt lärande sker. I det här blogginlägget kommer jag inledningsvis att kort diskutera den syn på lärande som kom till uttryck i inslagen och i diskussionerna kring dessa. Därefter kommer jag att ge exempel på hur lärare kan understödja samarbetslärande/kollektivt kunskapande, och hur digital teknik kan användas som en del i detta.

Att lära tillsammans
I programmet diskuteras en metod för samarbetslärande, EPA (enskilt-par-alla) vilket i internationella sammanhang brukar benämnas think-pair-share. En av poängerna med EPA är att den enskilde eleven först får tid att tänka själv, sedan pröva sina tankar med en kamrat, för att därefter dela parets tankar med resten av klassen. På det här sättet kan ”tysta” elever förhoppningsvis lättare komma till uttryck och flera perspektiv synliggöras.

Konkreta modeller och metoder kan vara användbara men det är viktigt att inte se samarbetslärande som en metod. Det handlar om ett förhållningssätt grundat i sociokulturella teorier om lärande vilka betonar betydelsen av aktivt deltagande i dialog med andra. Tänk på hur vi lär oss utanför skolan, vi tittar och lyssnar på andra, prövar våra tankar och handlingar för att se och känna hur dessa landar, etc.  Jag brukar uppmana elever och studenter att fundera på hur de t.ex. lärde sig spela fotboll, förkovra sig inom ett intresseområde, se coola ut på dansgolvet, etc. Tittade de på en person, läste en text, lyssnade på en person? Förmodligen inte. Det finns dock ingen motsättning mellan att lära tillsammans med andra och enskilt, vi gör både och. Jag har t.ex. spenderat timmar med att enskilt öva på att jonglera med fotboll, läsa texter, och i yngre dar att försöka se cool ut framför spegeln. Genom att ta hjälp av andra ökar dock förutsättningarna för lärande. Kanske misslyckades mina coolhetsförsök just därför att jag inte tränade den aktiviteten tillsammans med andra ;)?

I skolan finns enligt mig utrymme att öka graden av samarbetslärande. I min forskning ser jag exempel på strukturer där modellen fortfarande är: läraren visar och berättar – eleverna tränar (huvudsakligen) enskilt – eleverna redovisar (oftast) enskilt – läraren bedömer elevens prestation och ger individuell feedback. De lärare jag samarbetar med uttrycker hur invanda strukturer och föreställningar om hur skola ”går till” kan göra det svårt att frigöra sig från denna modell. Vill man göra det får man bereda sig på att avsätta tid till att prata om hur och varför lärande gynnas av att vi pröva våra tankar med andra, observerar hur andra gör och vad andra kan, samt diskuterar detta.

Att skapa förutsättningar för aktivt elevdeltagande i gemensamt lärande
Om vi tänker oss att en central del i lärande är att dela exempel och pröva tankar tillsammans med andra blir det viktigt att skapa ett klimat som inspirerar till och ”tillåter” samarbetslärande. Jag försöker som lärare betona hur det gynnar samtliga att bidra i lärprocessen. Att elever kan lära både innehåll och användbara strategier för lärande av lärare och klasskamrater vet vi. Värdet i att arbeta med människor som inte tycker eller gör som oss, samt med människor som kan mer eller mindre än oss, kan dock enligt min erfarenhet betonas tydligare. Vår egen förförståelse kan hindra oss från att se perspektiv eller frågor som kan vara relevanta, dessutom lär vi oss genom att förklara för andra sådant som vi (tror?) att vi kan. Ibland kan vi också bara ”se” vad vi kan eller vet genom att få syn på vad det innebär att inte kunna eller veta något.

Om vi menar allvar med att lärare och elever har ett gemensamt ansvar i lärandeprocessen, men med olika roller, blir det också tydligt hur viktigt det är för oss lärare att kontinuerligt lyssna av vilka erfarenheter, upplevelser och förväntningar elever har på undervisning. Med detta menar jag att vi inte bara ska fråga elever vad de kan om ämnet (vilket är viktigt) utan också hur de tänker kring hur man lär sig på bästa sätt, samt hur gruppen och de själva kan agera för att lyckas i detta. En lärare kan i ett klassrum präglat av dialog också få direkta kvitton på hur undervisningen fungerar och anpassa undervisningen därefter. Att först efter ett ”slutprov” upptäcka vad eleverna lärt sig är ju inte optimalt.

Vi kan också med fördel skapa uppgifter där samarbete är en naturlig del. I ämnet historia kan man t.ex. ge som uppgift att varje gruppmedlem intervjuar en äldre släkting och att gruppen sedan använder samtliga medlemmars källmaterial för att diskutera skillnader i levnadsvillkor förr och nu, eller för att diskutera olika tolkningar av källmaterial (här har ju intervjuaren en annan förkunskap än de andra som läser anteckningar från, eller lyssnar på intervjun om man spelat in den).

Att använda digital teknik som stöd för gemensamt lärande
Att likt exemplet ovan spela in ljud eller videomaterial för att sedan använda det som underlag för kollektivt kunskapande är ett sätt att använda digital teknik som stöd för lärande. I programmet som ligger till grund för detta blogginlägg ser vi ett annat exempel då Anna låter eleverna välja och spela upp autentiska exempel från Youtube i klassrummet för att sedan gemensamt diskutera dessa.

Enligt samma logik som EPA kan digital teknik även användas för att ge elever ökade incitament och möjligheter att kunna bidra och lära i gemensamma samtal. En av mina första användningar av digital teknik var att använda bloggar. Jag hade en lärarblogg där elever kunde läsa om vad som var på gång, skaffa sig bakgrundskunskap om de tyckte att de behövde det, kommentera sådant de inte förstod i den kommande uppgiften, etc. På detta sätt möjliggjorde tekniken att vissa elever kunde bidra med åsikter på sätt som dom inte hade gjort dessförinnan. De hann tänka efter, formulera sig, etc, och vågade då delta på ett annat sätt. Det var spännande att se hur deras bidrag i bloggen även ökade deras bidrag i det fysiska klassrummet.

Digital teknik tillåter även nya typer av autentiska övningar där eleverna t.ex. via internet får lösa verkliga problem och föra dialog med personer utanför klassrummet. Jag prövade som gymnasielärare att låta eleverna blogga på engelska. Att på detta sätt skriva för ”verkliga” personer (deras ord- läraren är sålunda inte en ”verklig” person ; ) gjorde att de blev mer motiverade och ansträngde sig lite extra vilket lyfte kvalitén på deras texter.

Via digital teknik kan elevernas egna uttryck för kunskap också göras till ”lärobjekt” och något vi kan lära oss av i efterhand. Man kan t.ex. låta elever spela in sig själva enskilt eller i dialog. Exempel i min forskning visar att möjligheten att dokumentera det som sker ”live” och sedan, enskilt eller i grupp, reflektera kring egna och andras exempel ses som mycket lärorikt. På samma sätt kan naturligtvis vi lärare dokumentera vår praktik för att enskilt och tillsammans med andra analysera och vidareutveckla den i en process av kollektivt kunskapande.

Jörgen Holmberg

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>