Taggad: mobbning

EFTERSNACK – ANSVAR

Samtalet fortsätter. Hur ser ansvaret ut när mobbning är ett faktum? Och har eleverna något ansvar?

Ta del av panelens eftersnack! Eller se programmet i sin helhet på UR.se

Medverkar gör Daniel Gausel, Pia Kangas, Samuel Engelhardt och Margareta Öhman.

SLAKTARTOBBE FINNS ÖVERALLT

Redan innan jag rundade hörnet till skolgården, hörde jag de välbekanta glåporden från mina plågoandar. Jag stannade till och minns att jag tänkte. Vem är det de ger sig på nu? Jag har ju inte kommit ännu? Försiktigt gick jag runt hörnet och där stod den vanliga ringen, med Slaktartobbe ett steg framför vänd mot en liten kille, med sned näsa och högt uppdragna axlar. Slaktartobbe gick på i god Slaktartobbestil och körde med sina hot och tjuvnyp.

I samma ögonblick kom jag på att det skulle komma en ny kille till klassen och detta var det mottagande han fick.

Min reaktion förvånar mig fortfarande. Man kan ju tycka att jag skulle pusta ut och tycka det var skönt att kanske någon annan skulle ta min plats i hackordningen, men så blev det inte. Jag gick rakt in i ringen, tog den nye i armen och gick därifrån med honom.

Detta måste sägas. I vår klass åk 7 gick en idrottskille. Han stod ovanför allt som hände i klassen. Han spelade handboll i stadslagen ända upp till åk 9. Alla ville hänga med honom, men han umgicks mest med åttorna och niorna. På lektionen som följde kom han fram till mig och frågade om vi ville grupparbeta med honom. Så jag, den nye, Fnosk (ytterligare en udda typ) och stjärnan bildade en ny konstellation som höll upp i vuxen ålder. Den mobbing som för min del pågott i ungefär ett år upphörde. Det var som när man vaknar ur en dröm. Mycket påtaglig för att plötsligt försvinna som om det aldrig funnits och bara lämna förnimmelser av obehag efter sig.

Visst kan det ses som en solskenshistoria att några udda typer hittar varandra och som grupp skapar förändring, att de blir så starka tillsammans, att trakasserierna upphör. Allt detta för att en högstatusperson tar ställning. För min del var det förmodligen livsavgörande, att jag fick möjligheten att lämna min roll som hackkyckling och skapa någorlunda normala relationer till människor i min omgivning och även till mina antagonister, även om ingen av dem blev någon närmare vän.

Jag genomlevde mitt år som mobbad, utan att jag minns att det fanns en enda vuxen som visste om vad som pågick. Ingen på skolan och jag berättade ingenting hemma.

Nu kommer vi till kärnfrågan. Var finns alla vuxna när det bildas bildliga ringar runt vissa elever? Visst finns det vuxna som är kloka och ser vad som händer och som agerar som de vuxna förebilder de skall vara. Det finns också vuxna som ser men väljer att inte agera och så finns det många som saknar erfarenheter av frågan och därför inte förstår vad som pågår. Slutligen de värsta av alla. De som bidrar eller som är orsaken till att någon utsätts. Jag har sett och varit med om hur lärare medvetet kränkt elever och därmed legaliserat andra att göra detsamma. I min klass hade vi en vikarie. Hon hade givit klassen uppgiften att skriva en berättelse. En elev hade vi sagt idag var dyslektiker. När vikarien skulle lämna tillbaka de rättade uppsatserna, satte hon sig på elevens bänk med ryggen mot eleven. Väl på plats läste hon upp elevens berättelse med alla fel som hen skrivit. Vid särskilt svåra fel gjord hon konstpauser för att skratta tillsammans med klassen.  Slaktartobbe finns överallt och för att någon nått vuxen ålder betyder inte att hen är vuxen.

Det är inte bara önskvärt att målmedvetet arbeta med attityder från tidig ålder utan vi är också enligt vårt uppdrag ålagda att göra detta. Men tyvärr kommer undervisningen ofta bort eller presenteras mycket fragmentariskt utan något sammanhang. Återigen saknar det strukturell betydelse. Slutsatsen blir att arbete med attitydförändring måste vara organiserat, strukturerat från tidig ålder, ständigt pågående och omfatta alla som vistas i miljön för att någon förändring skall kunna ske.

Hur ska detta gå till? Hur når man ut? Hur bevarar man kontinuiteten? Och många fler frågor dyker upp som kräver svar. Tyvärr finns ingen ”Ställa allt tillrätta” app, eftersom varje situation och händelse är unik och kräver sin unika lösning. Var och en måste förhålla sig till problemställningen utifrån sina egna erfarenheter och jag skall inte säga att det ena är bättre en det andra, men om det är svårt att veta hur man skall förhålla sig till det man tvingas ta ställning till, när en elev kommer och berättar, föreslår jag att – stanna upp ett ögonblick, byt plats med eleven och fråga dig själv, hur du skulle vilja bli behandlad exakt i den stunden. Svårare en så behöver det inte vara.

Samuel Engelhardt

MEDVERKANDE – ANSVAR

 Daniel Gausel 1x1
Daniel Gausel

Biträdande rektor på Östra Grundskolan. Arbetar för ett likvärdigt likabehandlingsarbete i Huddinge kommun.
likabehandling.pedagoghuddinge.se
@danielgausel

Pia Kangas 1x1
Pia Kangas

Gymnasielärare i svenska och historia. Jobbar med skolutveckling, skriver och föreläser. Tilldelades 2009 Natur och Kulturs lärarpris för sitt normkritiska arbete tillsammans med kollegan Lotta Björkman.

Samuel Engelhardt 1x1
Samuel Engelhardt
Specialpedagog och utvecklingslektor på Angeredsgymnasiet. Arbetar med projektet Angeredsutmaningen, som syftar till att etablera långvariga samarbeten mellan skola och näringsliv/stiftelser/ideella organisationer och samhället i sig. Utsedd till ”Årets Eldsjäl” 2014 av Emerichfonden.

margareta förel
Margareta Öhman
Psykolog, familjeterapeut och barnkulturvetare. Arbetar med barns relationsarbete, lek- och  kamratkulturer, och är författare till ”Hissad och dissad – om relationsarbete i förskolan”.

TEMA: MOBBNING
– ANSVAR

Hur ser ansvaret ut när mobbning är ett faktum? Har eleverna något ansvar?

Vi besöker Östergårdsskolan i Halmstad, där man jobbar med kamratstödjare. Anna Wälivaara är lärare på skolan och tycker att kamratstödjare, som en del i ett större antimobbningsarbete, fungerar bra.

Programmet ser du i sin helhet på UR.se

EFTERSNACK – NORMER

Samtalet fortsätter. Hur kan skolan jobba med normer och värderingar för att förhindra mobbning?

Ta del av panelens eftersnack! Eller se programmet i sin helhet på UR.se

Medverkar gör Aisha Lundgren, Sanna Mac Donald, Zafire Vrba och Christian Eidevald.

EN JÄMLIK SKOLA

En jämlik skola fri från kränkningar och diskriminering önskar vi alla som arbetar där, men likväl ser skolan inte ut så. För det räcker inte att önska, vi måste agera också. Här listar jag tre viktiga saker att tänka på när man i en skola vill förbättra sitt likabehandlingsarbete – och börja arbeta normkritiskt:

1. Alla som arbetar i skolan måste inse att det behövs kunskap för att kunna arbeta både främjande och förebyggande mot diskriminering och kränkande behandling, och att normkritik bör vara en del i detta arbete. Förändring sker inte av sig självt, bara för att man tänker att alla människor har samma värde. Även om jag har den uppfattningen så ser vårt samhälle inte ut så – och därför behövs ett aktivt och genomtänkt likabehandlingsarbete, med normkritik som självklar ingrediens.

2. Att vara normkritisk handlar om att först och främst få syn på de starka samhällsnormer som delar in människor i grupper, där vissa ges högre värde än andra. Man måste våga se, synliggöra och ifrågasätta dessa normer, som gör att vissa människor ständigt får ta plats och anses självklara, medan andra ständigt står åt sidan, anses avvikande och därmed löper större risk att drabbas av kränkande behandling och må dåligt. Här krävs också att man granskar sin egen position: Vilka privilegier besitter jag? Hur påverkar det mitt bemötande av elever och min undervisning?

3. Det är en process att börja tänka och arbeta normkritiskt, och det kan svida när man inser att även om jag ser mig själv som öppensinnad, så kanske jag (bl.a. på grund av de privilegier jag själv besitter) bidrar till att reproducera normer som gör att individer i mitt klassrum mår dåligt. Men, just därför är det aldrig för sent att börja den processen.

Sanna Mac Donald

MEDVERKANDE – NORMER

Christian Eidevald
Christian Eidevald
Legitimerad förskollärare, fil Dr. i pedagogik och lektor i Barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet. I sin forskning har han bland annat analyserat hur flickor och pojkar bemöts i förskolan samt hur det är att som man arbeta i förskolan.

IMG_0030
Sanna Mac Donald
Svensk- och tysklärare i Huddinge med ett brinnande intresse för likabehandling. Föreläser om hbtq och normkritik och bloggar om detsamma på LR-bloggen ”Det öppna klassrummet”.

profilbild
Aisha Lundgren
Lärare i förskolan, utbildare i normkritisk pedagogik och likabehandlingsarbete i skola och förskola. Har skrivit en bok om normkritiska metoder i förskolan och driver hemsidan www.normkritiskpedagogik.se

Zafire Vrba
Zafire Vrba
Pedagog, sexualupplysare och konstnär. Arbetar med tillgänglighet, feminism och tryggare rum i form av bland annat läromedel, tv-program, workshops och utställningar. Han undervisar även på särskolor och konstskolor runtom i Sverige och har sin bas i Stockholm.

TEMA: MOBBNING
– NORMER

Normer och värderingar sätts tidigt i livet. Hur kan skolan jobba med normer och värderingar för att förhindra mobbning?

Det pedagogiska arbetet på förskolan Rörmokaren går ut på att jobba normkritiskt – mot utanförskap och mobbning. Vi träffar förskolläraren Camilla Liljedahl.

Programmet ser du i sin helhet på UR.se