Taggad: specialpedagogik

EFTERSNACK – TIDIGT STÖD

Ta del av panelens eftersnack! Om bl a specialpedagogiska resurser, elevhälsa och övergången mellan förskola och skola.

Medverkar gör Tina Höglund, Karin Jaresved Andersson och Kristian Lutz.

Programmet ser du i sin helhet på UR.se

INVESTERING FÖR FRAMTIDEN

Kristian Lutz. © Foto: Erik Amkoff / UR

Jag kan känna en viss ambivalens inför frågor kring tidigt stöd som var temat för programmet. Det som ofta saknas i diskussionen handlar om de kvalitativa aspekterna kring det stöd som ges. Faktumet att stöd ges tidigt behöver inte ha ett egenvärde om inte stödet är genomtänkt avseende både de långsiktiga och kortsiktiga effekterna. Då jag har en bakgrund i förskolans verksamhet upplever jag dessutom ett problem i att talet om tidigt stöd ofta utgår ifrån att detta ska sättas in då barnen startar i grundskolan (eventuellt i förskoleklassen). Detta kan jag tolka som ett uttryck för en ”gammaldags” syn på lärande som inte uppfattat den idag omfattande forskning kring barns lärande i förskoleåldern. Jag upplever vidare att det finns en outnyttjad resurs i det svenska skolsystemet, med utbildade specialpedagoger med sina rötter i förskolan, som sedan företrädesvis används inom grundskolan.

I det finska inslaget i programmet som berörde AIS-modellen (allmänt-intensifierat-särskilt stöd) lyftes framförallt de kartläggningar och individuella planer som görs för att följa barns utveckling och lärande de första åren i grundskolan. Det som inte kom fram i inslaget är det allmänna stödet som ges i den finska förskolan (i forskningsrapporter definieras att 20% av barnen i finska förskolan haft någon form av specialpedagogiskt stöd). Även om svårigheter uppmärksammas kring enskilda barn, så blir det första steget att specialpedagoger tillsammans med förskolans pedagoger riktar blicken mot den lärandemiljö som barnet möter. Genom detta sker en regelbunden ”genomlysning” av verksamheten som kan bidra med en kontinuerlig utvärdering kring hur befintlig pedagogisk miljö kan formas utifrån de barn som ingår i verksamheten. Stödinsatser ges också i högre grad på en gruppnivå med syftet att stärka alla barns möjligheter för utveckling och lärande. Det ställer krav om att hitta former för lustfyllt lärande anpassat till barnens förutsättningar.

Vi behöver i större utsträckning föra en diskussion om, samt skaffa ytterligare kunskap kring, de kvalitativa aspekterna på stöd. Långsiktiga stödinsatser ställer ofta krav på tålamod och vi kan inte förvänta att mäta deras effekter direkt, utan snarare se dessa som en viktig investering för framtiden.

Kristian Lutz

DEN RÖDA TRÅDEN

Karin Jaresved Andersson. © Foto: Erik Amkoff / UR

På vår skola arbetar vi med att försöka uppmärksamma elever i behov av stöd tidigt. Vi har bland annat valt att arbeta med samma läsinlärningsmetod över hela linjen dvs från förskoleklass till årskurs 3 för att eleverna ska känna sig trygga i sin inlärningssituation och se den röda tråden.

Jag checkar av varje elev individuellt på våren i förskoleklass för att vara beredd på vilka elever som behöver stöd i sin läs- och skrivinlärning och kan då börja jobba med rätt elever direkt vid skolstart i årskurs 1. Vid denna individuella avcheckning hittar jag ofta andra saker som eleverna också kan ha behov av stöd i. Det kan vara allt från individuella genomgångar, eget schema och tidshjälpmedel till att få hjälp med hur man bemöter sina kamrater för att behålla dem.

Efter att ha medverkat i Lärlabbet – tidigt stöd känner jag mig bekräftad kring att vi tänkt i rätt banor på vår skola, men som vanligt lär man sig nya saker hela tiden. Den tydliga plan de använder sig av på skolan i Finland har nu lockat mig till att mer strukturerat få ner vår plan på papper och vidareutveckla den teoretiska biten kring den. Detta bland annat för att den ska få fortsätta leva även den dag jag går i pension.

Karin Jaresved Andersson

EN DAG PÅ LÄRLABBET

Tina Höglund. © Foto: Erik Amkoff / UR
Tina Höglund. © Foto: Erik Amkoff / UR

Jag måste nog medge att det kändes lite pirrigt när jag promenerade från Karlaplan och stegade in i TV-huset. I den lilla restaurangen satt personer jag kände igen från olika program. Det var från sporten, Aktuellt mm.

NU skulle Jag vara med och samtala och föra fram tankar som jag brinner för i Tidigt stöd. Kommer jag att kunna formulera och beskriva mina tankar? Kan jag uppföra mig och göra som de säger framför kameran? Kan personal ute i landet förstå vad jag menar? Vad gör jag om det blir fel?

Jag vill även fokusera på gruppen med stora koncentrations- och uppmärksamhetssvårigheter med eller utan diagnoser. Ofta ser vi i skolan beteendet men missar de outvecklade förmågorna som många av dessa elever har. I och med detta så blir eleven problemet när det i själva verket är vi som inte förstår eller inte erbjuder en lärsituation som motsvarar behoven. Vi skulle behöva ett Kunskapslyft i denna fråga.

Jag och många med mig vet att om man anpassar skolan efter de behov som ”Elever i behov av stöd” behöver så har vi i samma andetag gjort en betydlig och mycket viktig skolutveckling!

Min oro var obefogad, det visade sig att hela teamet från smink, fotografer och alla andra ingav oss ett lugn. ”Det går bra – Vi tar om ifall det behövs”. Efter att ha sett oss omkring och lyssnat på programledaren Isabella så släppte nervositeten lite grann.

Vi som skulle samtala hade ungefär samma grundinställning och det blev ett intressant samtal.

Mina farhågor att det enbart skulle fokusera på olika metoder kring Läsa-Skriva- Räkna eller NÄR och HUR åtgärder ska sättas in, kom på skam. Samsynen på hur vi bemöter och hur vi ser på behov av stöd var tydlig.

För att kunna erbjuda ett tidigt stöd som fungerar måste det finnas skolledning och politiker som vågar och möjliggör att skolan kan leva upp till både Läroplan och de rättigheter som Skollagen beskriver.

När vi senare var färdiga efter diverse extra stillbildsfotande kunde jag inte ändra på något jag sagt eller gjort.

Jag hoppas att programmet kommer att visa att motivation, kunskap, förståelse, förutsättningar och MOD kan erbjuda:

En likvärdig skola för alla –  Så Tidigt som det bara går.

Tina Höglund

MEDVERKANDE – TIDIGT STÖD

Tina Höglund. © Foto: Erik Amkoff / UR

Tina Höglund
Jobbar som specialpedagog i ett litet resursteam i Ånge kommun. Hennes huvudsakliga arbetsuppgift är pedagogisk handledning till lärare, resurspersoner och föräldrar. I arbetet möter hon även elever individuellt och i grupp.

Karin Jaresved Andersson. © Foto: Erik Amkoff / UR

Karin Jaresved Andersson
Specialpedagog på Flogstaskolan en F-3 skola i Uppsala. Medverkat till att upprätta en handlingsplan för särbegåvade elever för 7 kommuners räkning. Har bloggen Specialpedagogen tipsar.

Kristian Lutz. © Foto: Erik Amkoff / UR

Kristian Lutz
Arbetar som lektor i specialpedagogik på Malmö högskola där han utbildar framtida generationer av specialpedagoger och speciallärare. Har i sin forskning intresserat sig för frågor avseende relationen mellan; kunskap, makt och språk kopplat till pedagogisk verksamhet.

Britt-Marie Aldén & Sara Johansson. © Foto: Privat

Britt-Marie Aldén
Specialpedagog F-5 på Fajansskolan i Falkenbergs kommun. Stort intresse för läs och skrivinlärning i de yngre åldrarna. Bokhundar på Fajansskolan är en läsfrämjande metod som erbjuds och är ett komplement till övriga lärmiljöer.

Sara Johansson
Lärare på Fajansskolan i Falkenbergs kommun. Arbetar just nu som klasslärare för en årskurs 4 och undervisar i sv/svA/eng/so. Har utbildat sig och sin hund Bettan till bokhundsteam och tillsammans arbetar de nu en dag i veckan med barn i behov av stöd i sin läsutveckling.

 

TEMA: SPECIALPEDAGOGIK
– TIDIGT STÖD

Hur kan skolan arbeta för att i tid upptäcka och ge rätt stöd? Vissa forskare menar att Finlands framgångsrika skola bl a beror på att eleverna redan från tidig skolålder får just det stöd de har behov av.

Prorektor Annika Lassus och specialpedagog Lilian Vestergren på Övningsskolan i Vasa menar att det är extra viktigt att lägga mycket resurser tidigt på terminen.

Programmet ser du i sin helhet på UR.se

EFTERSNACK – FLERSPRÅKIGHET

Samtalet fortsätter. Om bl a språklig kartläggning och elevens rätt till stödinsatser. Ta del av panelens eftersnack!

Medverkar gör Hülya Basaran, Ylva Dalsenius och Eva-Kristina Salameh.

Programmet ser du i sin helhet på UR.se

FLERSPRÅKIGHET – EN TILLGÅNG

Eva-Kristina Salameh. © Foto: Erik Amkoff / UR

– Hej, jag heter xx och är logoped, Jag skulle vilja prata med någon om Ahmed hos er som har fått diagnosen språkstörning.

– Jamen det är inget speciellt med honom. Alla våra barn pratar precis likadant.

Ett lyckligtvis allt ovanligare samtal, i alla fall i Malmö. Trots att språkstörning är en av de större barndiagnoserna och givetvis även finns hos flerspråkiga barn, skylls fortfarande problem med språkutvecklingen på flerspråkigheten i sig. Ibland undrar man om personalen inte noterar att det också finns många barn som klarar alldeles utmärkt att tillägna sig flera språk. Vår hjärna klarar utmärkt att hantera flera språk och går närmast på underkapacitet med bara ett språk. Kan vi bara ge barnen en språklig miljö med god tillgång till sina språk, både i skolan och utanför, skulle vi lättare kunna identifiera de barn som har en språkstörning, precis som vi gör med enspråkiga barn. Ännu bättre skulle det bli om det blev en kunskap om att den flerspråkiga förmågan är annorlunda, t ex är ordförråden i de olika språken inte likadana, eftersom språken används i olika sammanhang.

Allra bäst vore om man i alla skolor kunde förstå vilken tillgång flerspråkighet är, både för individen och landet. En flerspråkig hjärna har bl a lättare att lära in nya språk eftersom den inte är låst i att ett språkligt system bara kan se ut på ett sätt. För landets del innebär det t ex att stora etablerade företag inte behöver skicka personalen på dyra kurser för att de ska lära sig säg artigheter på mandarin eller arabiska och tränas i kroppsspråk, om det redan finns svenska medborgare som fått detta med modersmjölken.

Desto mer glädjande att i samtalet i programmet om flerspråkighet få höra två pedagoger kunnigt och initierat att berätta om sitt arbete med flerspråkiga elever, både i en första kontakt och med elever som har en diagnos. Och framförallt att flerspråkigheten ses som en tillgång.

Eva-Kristina Salameh

EN FUNGERANDE LÄRMILJÖ

UR-serien ”Lärlabbet” gästas bl.a. Ylva Dalsenius, lärare åk 4-6. Temat för dagen är Flerspråkighet. © Foto: Erik Amkoff/UR Får endast användas i samband med denna serie
Ylva Dalsenius. © Foto: Erik Amkoff / UR

Alla elever har rätt till en fungerande lärmiljö. Jag brukar tänka att det inte är hos barnet svårigheterna finns utan i lärmiljön. Hur kan jag anpassa min undervisning och lärandemiljö så att mina elever lyckas och får en tilltro till sin förmåga.

Här kommer några anpassningar jag gör för att mina flerspråkiga elever med språkstörning ska lyckas:

– Visualiserar skoldagen med hjälp av pictogram som är ett visuellt språk där varje bild representerar ett ord eller begrepp.

– Väntar in eleverna när de ska berätta eller kommunicera något. Det tar längre tid att få fram det de vill säga och det är viktigt att det får ta den tiden. Vänta in och vid behov sammanfatta det eleven sagt för övriga!

– Anpassar mitt tal genom att inte använda för långa meningar, är tydlig samt sänker mitt taltempo. Ger en instruktion i taget och förstärker med det egna kroppsspråket.

– Använder bildstöd till allt.

– Skapar en så lugn miljö som möjligt då de flesta av mina elever lätt blir störda av yttre stimuli t.ex. enskilda platser riktade mot mig och vid behov hörselkåpor.

– Det finns alltid någon pedagog med ute på raster samt vid helklassundervisning för att stärka och stödja.

– Att arbeta formativt med tydliga och synliga mål ger mer fokus på lärandet och att eleven blir delaktig i sitt eget lärande. Viktigt att visa vart eleven är i sin utveckling och hur vi ska komma vidare.

Genrepedagogik har verkligen lyft mina elever och fått dem till att utvecklas ännu mer.

Ylva Dalsenius